Dance and Sweep
Jag har alltid undrat över varför.. Varför gråter du över dom idioterna som inte hör av sig fastän dom säger att dom ska göra det.. Varför du varje gång blir lika besviken och ledsen. Varför du rädd för att gå all in. Jag förstår nu. Jag vill kunna säga att skitsamma. Hör dom inte av sig så är dom inte värda besväret eller min tid. Men det gör ont.. Eller ont är nog fel ord. Man känner sig lämnad och ensam kvar.
Spelar ingen roll om det är "bara" nån man träffar nån gång ibland eller nån man träffar oftre. Man känner sig behövd, bekräftad, det känns så oerhört bra och ingenting kan få en att falla. Men allt är bara för stunden, Och efteråt undrar man varför? Varför väljer jag att göra det här gng på gång... varför väljer jag att höra " Jag hör av mig" fast jag vet att det inte är sant. Inombords bygger man upp förhoppningar. Kanske ringer det snart. Inte kl 4.30 på morgonen utan faktiskti kl 16.00 på eftermiddagen. Det är ALLTID för bra frö att vara sant!
